My golden thoughts

So far so good. Min oavsiktliga svartfärgning av håret i ett tappert försök att vara snygg till middagen i fredags har nu rättats till med två flaskor blekning. Hej röda, vackra trivsamma hår! Det känns så rätt, helt enkelt. Ska nu lägga mig och läsa en SKÖNLITTERÄR bok. Det var inte igår det hände! Och det känns bättre nu, om än för stunden. Om än tillfälligt.

Det känns som att ögonen blöder av torrhet och skav efter dagens smärtsamma blinkningar. Värk i ögongloberna och en vagel i ögonvrån. Oj, så det är synd mig! I övrigt har det varit en relativt bra dag, första dagen på VFU:n som verkar bli bra och sedan egentid i soffan med min lektionsplanering. Saknar redan Uni dock, kommer bli låååååånga veckor. Nu leta upp glasögonen så att jag ser nåt alls imorrn. Stänga fönstret som står på vid gavel med -10 ute och krypa längre ner i min lila-rosa kokong och sova mig snygg. Hard job.

Har nu haft förmånen att ha två bra kvällar av två möjliga! Middag i Kd i fredags med fina människor, en fin kväll. Trevlig kväll igår med roliga människor och en flaska alldeles för gott vin delat med bara mig själv. Ibland har man tur! Söndagens ordspråk från min sida lyder: "Med tillräckligt mycket tändvätska brinner tamejtusan allt!" Är det 15 grader när man kliver ur sängen, då får man elda det som eldas kan, vilket ju efter mitt konstaterande är allt. Ser nu med glädje fram emot en lugn söndag med genomgång av styrdokumenten inför morgondagens start på allvaret. Oj, vad jag kommer att sakna intellektuella diskussioner. Oj, vad jag kommer blir trött på bilkörande och trettonåringar. Ge mig mars, nu! But it'll come, right? Note to self: Färga inte håret med Schwartzkopffärg, för det blir inte rött utan nästan svart. Second note to self: Skaffa nylonsträngar till gitarren. Nervtrådarna i fingrarna på vänsterhanden är nu söndertrasade, och finmotoriken i högerhanden rejält avtrubbad. Oj, så synd det är om mig.

Att bara fortsätta springa i en backe som lutar brant nedför, men med en uppförsbackes motstånd och en plan vägs känsla. Det får mig att vilja sluta springa helt. Att bara åstadkomma en kramp som sitter i alltmedan månaderna går, samtidigt som benen sakta vittrar sönder.

Och ha sin gilla gång? Går saker att förändra? Det är så svårt. Att orka försöka. Att orka känna. Jag är en startare, inte en färdigställare. Jag går genvägar, inte den krokiga, hårda vägen. Jag sviker? Kanske mest mig själv.

En helt vanlig torsdagskväll, men allt bara snurrar. Vår igen? Vet inte om jag kan skylla förvirringen på det, eller om något verkligen är på väg att hända. Det är inte mycket jag vet. Ibland är jag ganska liten.