My golden thoughts

Välkommen hem Sockan :)

Tyckte Maya och Midde såg lite ledsna ut när jag var där igår,

de förstod väl att hon inte kommer tillbaka mer...

Men det kändes lite bättre när jag städat undan hennes grejer i stallet och gjort iordning.

Nu är det bara att ta nya tag och börja om på nytt!

Jag är dock redan alldeles nipprig över att inte ha något att göra.

Första tanken när jag vaknade i tisdags och hörde att det regnade var: Jävlar! Cocos har inget täcke på sig!

När jag nästan hunnit upp ur sängen kom jag ihåg att jag inte har någon häst längre, och lade mig igen. Det kändes jättekonstigt! Vadå, måste jag inte åka till stallet nu?

Likadant igår kväll när klockan närmade sig 9 och jag helst ville se på House. Då kom jag på att jag visst kunde se på House, för jag hade ingen häst att ta in.

Det värsta är nog att verkligen inte ha något att göra. Eller det har jag ju såklart, säkert en hel massa, men inget som känns viktigt just nu.

Men som sagt, nu är det nya tag som gäller!

I övrigt har veckan hittills varit rätt bra, universitetet måndag, onsdag och torsdag och vfu-träff i Arvika på fredag.

Och på söndag börjar de nya tagen!

Nej, nu ska jag ta och göra ingenting, eftersom jag inte har någonting att göra.

Också spännande. Ladda inför Greys Anatomi kanske, det är ju trots allt bara 3,5 timmar kvar...

Jag har varit på universitetet måndag, onsdag och torsdag. De andra dagarna har jag gjort precis ingenting. Är så himla trött hela tiden, jag skulle helst vilja sova hela tiden, så därför har varit på IKEA och köpt en ny kudde :)

Igår hade vi tacoskväll och Emma och Christian var här. Vi spelade Med andra ord och hade superkul :)

Idag har jag slappat max, sett på film och grejat lite med Cocos. Var och färgade håret på Emma och en sväng inne på lantmännen, min nya favoritaffär.

Imorrn ska jag med Jenny och Maya till Sunne på bruksridning. Ska verkligen bli superkul! Önskar att jag hade kunnat följa med med häst bara... :/

Nu är det snart dax att åka och natta hästarna, så blir det kvällen sen. TV:n är abonnerad den här kvällen med av Lars & Björn &CO :)

Det blev körning med släde packad med vedslanor i skogen, riktigt kul! Maya var superduktig, och jag fick köra både henne och hingsten som han som höll i kursen hade. FIN, är allt jag kan säga om honom! (Hästen alltså, höll på att bli fel där xD)

Det blev också korvgrillning i en koja och fika och allmänt hästprat. En riktigt mysig dag! Längtar så mycket tills jag har en häst jag kan följa med på allt sånt med :/

Lite bilder:

Nu under kvällen har det mest blivit drömmande vid blocket.se efter en massa fina nordsvenskar... Tur att man inte snöar in på saker och ting ;)

Tv:n är blockerad av Lars, Jens, Björn och nån mer (tror jag Oo?), så nu  blir det sängen nästa. Riktigt skönt, ska sno Lars assköna kudde och sova ordentligt inna jag ska upp och ta ut hästarna imorrn, och kanske testa att löshoppa Midde? :)

Förra helgen var det mârten. Det var kul. Tror jag, mina minnen är en aning vaga. Nej, men det var superkul verkligen :) Har man två underbara vänner som Madde och Emmelie, en massa sprit och en bil med coola morsor i kan det nog inte bli annat än en topp kväll! Men som sagt, glimtarna är kanske lite för få för tid som faktiskt flöt förbi :P

I måndags började nya kursen på universitetet. Jag vet inte ens vad den heter. Det kvittar, för den verkar vara astråkig. Det är något med mig och kvinnliga föreläsare, det går liksom inte ihop. Bra att jag ska bli lärare va? Man kanske skulle byta kön? Oo

Torsdag och fredag var jag ledig, riktigt skönt. På torsdagen var jag ute hela dagen, städade stallet, hästen och bilen både på in och utsidan. På eftermiddagen hämtade jag Boss hos Lars på jobbet och vi drog ut i skogen för att leta kvistar och löv till en dörrkrans. Mycket fint hittade vi, och en massa fina kort blev det på både Boss och Amadeus som alltid hänger med ut i skogen :)

Och en höst-hjärtkrans :)

Igår (fredag) var jag bara hemma och bloggade om Parisresan och spelade tv-spel. Ibland är man värd det :)

På eftermiddagen var jag inne hos optikern och kollade ögonen som bara gör mer och mer ont ju mer jag läser och kör bil (svårt att undvika, liksom). Han skickade mig vidare till ögonläkaren i Karlstad, så vi får väl se vad som händer...

På kvällen var det pizzatime i Årbotten med mamma, pappa, Lars och syrran. Gött, dä mä.

I priset på vandrarhemmet (320 kr för två nätter inkl. lakan) ingick även frukost. Väl nere i lobbyn (det unkna rummet bredvid hålet i väggen som kallades reception) insåg jag att det så kallade frukosten innebar rabatterat pris på vakuumpaketerade smörgåsar från en myntautomat samt slaskig oboy i plastmuggar (såna som finns vid bjudvattnet på sjukhuset). I panik och med hungern rivande i magen rusade jag därifrån mot Gare de Lyon och hoppade på 1an mot Musée du Louvre. Där hamnade man via tunnelbanan mitt i entrén till muséet. Det var nästan folktomt två minuter före öppningstid bortsett från de 76 kameraförsedda japaner som irrade runt och pratade konstigt. När så väl tiden för biljettköp infann sig blev jag rent utsagt förbannad. Tänk att man inte NÅGONSTANS ska kunna få betala med kort!! Herregud, det är väl ett väl utvecklat i-land med blomstrande handel?! Inte ens vid ingången till ett av världens mest besökta muséer tar de kort! Som svensk anser man sig vara oövervinnlig med sitt VISA-kort, men icke. Här är man bara en blek lång tjej utan betalmöjligheter i ett land fyllt av viftande nävar fyllda av euro-sedlar.

Efter att ha löst biljettproblemet passerade jag metalldetektorn och fick vandra in tillsammans med mina asiatiska följeslagare.

Stegen styrdes mot avdelning Denon, där Mona Lisa hänger. En timmes vandrande fylldes av italienska konstnärers verk, allt från Botticelli till Rafael och så slutligen Mona Lisa av Da Vinci. Ett väldigt ståhej för en så liten tavla (hon hänger i en sal med målningar med mått över 5x10 meter), men visst är hon vacker. Jag bedömde läget och beslutade mig för att hon var värd en bild på min engångskamera, och jag knäppte en bild med min ofantligt klumpiga och pinsamt osmidiga kamera.

Nästa stopp på museet var Café du Louvre, där jag beställde in vad som i min begreppsvärld var en helt vanlig pan-pizza, men som det naturligtvis inte var. Hursomhaver, en pizza och en Cola Light fick jag med mig från disken.

När den avnjutits tog jag rulltrappan upp i den beryktade glaspyramiden (som jag förövrigt tycker är okristligt ful och opassande i sammanhanget) kollade läget och åkte sedan rulltrappan ner igen. En snabb kik på Sully avdelningen och sedan ut på borggården och mot Notre Dame.

Längs med Seine filosoferade jag över livets förgänglighet och över hur relativt rika och välklädda gatuförsäljarna verkade vara. Jag korsade floden och kom ut på den "ö" där kyrkan ligger.

Även idag fick jag gå fram till ett äldre par, le vackert och säga "Could you take my picture please?", lämna över stenålderskameran och posa framför motivet.

Väl inne i Notre Dame gick jag mest omkring och retade upp mig på att de snikna fransmännen ska ta betalt för allting.

Vill du tända ett ljus för en bortgången? 2 euro.

Vill du gå in i kapellet och be? 2 euro.

Vill du bekänna dina synder för vår präst? 5 euro.

Som ni kanske förstår blev det ingen själasanering den här dagen.

Kyrkan i sig var väldigt vacker, men den är nog ändå finare från utsidan, när man tydligare ser den gotiska stilen, som jag tycker bäst om. Insidan var något intetsägande, men det kan ju bero på att jag besökt domkyrkan i Mainz i Tyskland, som jag garanterar är den vackraste kyrkan i världen. Ingen Quasimodo såg jag heller.

Vidare vandrade jag genom turistshopparna runt kyrkan, innan jag vände tillbaka mot Louvren för att hitta en metro. När den vid det här laget välbekanta skylten dök upp nästan jublade jag av lycka och sprang på mina ömmande fötter mot underjorden.

Ett nytt försök att ta sig närmare Eiffeltornet stod på tur. Den här gången kom jag ända fram, kände på ett av benen på tornet och konstaterade att det stod ca 100 personer i kö för att betala de 14 euro det kostade att ta hissen till toppen. Ovärt, tänkte jag. Vid ett av de andra benen var kön noll meter lång, och jag sprang dit. 4 euro för att ta trapporna upp. TRAPPORNA?!?!?! Vem tusan vill betala 40 spänn för att gå uppför 1665 trappsteg, och ändå inte komma till toppen?! Galet, jag säger bara det. Man borde FÅ betalt för att göra det.

Min ilska byttes dock mot glädje över att de offentliga toaletterna var gratis trots att de var bemannade. Inte lika sniket som i Tyskland alltså. Där stod det "bidrag frivilligt" men de blev flyförbannade när man försökte gå förbi utan att betala. Enda regeln på de franska toaletterna var att man inte fick dricka sprit eller injicera droger. Typiskt, det var ju just det jag tänkt göra! Diabetespruta gick dock bra. Inte för att jag har diabetes, men det är ju snällt mot de som har det.

Trots att mina fötter nu gjorde så ont att de pulserade och gjorde ont att stå på till och med, och jag helst bara ville åka tillbaka till vandrarhemmet steg jag ändå av metron vid Triumfbågen och vandrade Champs-Élysée ner till Hôtel des Invalides, ett sjukhus för krigsskadade som grundlades av Ludvig XIV. Fin kille, fin gest. Där ligger även många krigsherrar såsom Napoleon I begravda. Jag spanade lite från utsidan, letade sedan upp en metro och tog mig tillbaka till Rue Hector Malot och bordellvandrarhemmet för att sova en stund innan jag skulle träffa Johanna.

Klockan 8 träffade jag Johanna vid stationen vid Tuileries, och vi letade upp en allt-i-allo affär och köpte en massa bakelser och bullar. Dessa avnjöts sedan på en mur i Tuileries, alldeles intill Louvren och med utsikt över Eiffeltornet. Sämre kan man ha det, jag lovar.

Resten av kvällen spenderades i en vacker våning inrett i klassisk 1600-tals stil med förgyllda möbler och buckliga speglar, som hette något i stil med "Cirque du Suedóis la Paris" (svenska cirkeln i Paris) där en massa svenskar träffades och umgicks under högst förnämliga former med livejazz  och vindrickande. Jag måste medge att jag kände mig en smula bortkommen, men samtalet vid bordet flöt på fint på franska, engelska och svenska. Intressant kväll, man får lite perspektiv på begreppet onsdagsbärs.

Johanna åkte med mig ända till Gare de Lyon där vid tog farväl och åkte hem var och en till sitt. Hon till sitt vackra rum och jag till min bordell.

Även om klockan var 12 när jag kom tillbaka hann ändå en till kris inträffa. Jag hade ju inga batterier i telefonen! Hur stor är chansen att man självmant vaknar halv 5 på morgonen när man går och lägger sig efter midnatt och är helt utsliten? Jag kalkylerade mina odds, och tog sedan mot till mig för att fråga en tjej från italien (tror jag?) om hon kunde ställa alarm åt mig. Det gjorde hon gärna, och kopplade även in det i högtalarna på sin dator så att alla andra skulle vakna. Jag tackade för det, och lade mig sedan på min illaluktande kudde och somnade skönt.

Hemresan morgonen därpå startade med metro till Porte Maillot, transfer till flygplatsen och flyg till Norge. Vi landade 11.00 i ett inte allt för soligt Rygge, och efter en felåkning mot Göteborg istället för Oslo på ca 10 mil samt ett bilstopp på en korvkiosk som resulterade i mitt livs första användning av startkablar kunde jag börja rulla hem mot mitt svenska Sverige. Töcksfors har aldrig känts så trevligt som då!

Sammanfattningsvis var det en givande resa, där det mesta av Paris sevärdheter avhandlats på två dagar.

London nästa?

Efter en natt på Rygge Airport hotel i Moss flög jag till Paris Beauvais, landade 09.05 efter en flygresa på en och en halv timme. Jag hittade till transferbussen och klarade av att både beställa biljetter tur och retur samt få bagagehänvisningar på snigelspråket.

Snälla Johanna skulle möta mig vid Porte Maillot, metrostationen till vilken transfern gick till. Den 10km långa resan in till Paris tog dock två timmar i bilkön in till huvudstaden. Väl framme hittade jag efter ett tags irrande ner i metrons undervärld, och stod inför det första stora problemet. Hur tusan tar man sig igenom biljettspärren?! Och hur får man tag i biljetter?! Alla anvisningar var på franska, och ingen verkade det minsta sugen på att stanna och hjälpa en stackars nordbo. Efter en halvtimmes tjuvkikande över axeln på alla andra som beställde biljetter ur automaten vågade jag mig ändå på ett försök och klickade mig igenom menyn på det sätt de flesta andra gjort. Vips så stod jag där med en biljett i handen och var 1 euro och 70 cent fattigare!

Nästa problem var att ta sig till rätt slutstation. Stationen jag skulle möta Johanna vid hette Stalingrad, och efter 4 byten kom jag slutligen fram, hela tjugo minuter för tidigt

I mina alldeles helt vanliga kläder började jag så småningom känna mig väldigt ut tittad. Efter en snabb blick på alla förbipasserande tjejer konstaterade jag att modet med långt linne och strumpbyxor, som till och med var svarta, nog inte hittat till Frankrike, detta modets land. I Sverige springer var och varannan runt i strumpbyxor och leggings, här var det INGEN. Såg man någon mot all förmodan var det kvällstid och inte alls i det sammanhang där vanliga människor förtjänar sitt levebröd.

Efter mitt konstaterande kring mitt katastrofala klädesval kom då till sist Johanna. Fina, snälla Johanna.

Vi tog metron till Sacré-Cœur, basilikan på Montmartre. Verkligen en superfin kyrka!

Efter att diskret i en folksamling på ca 300 personer framför kyrkan krånglat på mig jeansen på en parkbänk för att undvika ytterligare utstirrning kom nästa tabbe som ett brev på posten. Ingen kamera!! Och ingen laddare till telefonen som nästan var stendöd redan vid ankomsten!

Jaa, så kan det gå.

Efter att ha kikat runt lite kring Montmartre området skildes jag och Johanna åt, hon åkte hem för att jobba och jag för att leta upp mitt vandrarhem. Jag hoppade vant av metron och började leta mig bort mot Rue Hector Malot, som gatan hette. Till slut kom jag fram till något som liknade en bordell med blinkande neonljus, alkisar mitt på blanka vardagen, en sliskig fransos i hålet i väggen som agerade reception samt en vidunderlig utsikt över plåttaken. Här skulle jag bo i två nätter! Lyckan var fullkomlig när det framgick att jag istället för två skulle sova med fem andra tjejer i en sovsal. I förskräckelse lämnade jag snabbt stället, hittade till metron vid Gare de Lyon och susade iväg Tuileries.

Jag spanade in utsidan av Louvren och gick sedan genom Tuilerierna till Champs-Élysées och vidare mot Triumfbågen. Påvägen kikade jag in i Disney Shop och fönstershoppade hos Louis Vuitton och Prada.

När segerkänslan som infunnit sig vid triumfbågen avklingat gick metron vidare mot Bir-Hakeim och Tour Eiffel.

Med ömmande fötter släpade jag mig bort mot metallskapelsen och såg inget annat än poliser. De hade spärrat av hela området kring Eiffeltornet! Vad gör man? Jo, man köper en engångskamera för 13 euro, säger "Could you take my picture please?" till närmsta japan och ler sedan brett med tornet i bakgrunden.

Linje nummer 6 mot Nation tog mig sedan till Dugommier och Johanna.

Jag fick kika in i hennes värdfamiljs supertjusiga våning och Johannas eget rum med balkong och utsikt över rådhuset, och måste erkänna att en del avundsjuka spirade inombords.

Efter att ha hälsat på hennes franska mamma och pappa rusade vi vidare mot en restaurang som låg uppe på Montmartre. Det var överbelamrat med folk från alla håll och kö in, men eftersom va bara var två hade vi turen att få ett bord vi fick dela med två japaner.

Efter att ha skummat igenom menyn, sneglat lite extra på sniglarna för 6,5 euro och spanat in bordsgrannarnas vin beställde vi (läs Johanna) in mat och en flaska vin.

Maten var god och hela restaurangen var en känsla. Det var en enda stor matsal, fullproppad med bord. Väggarna pryddes av speglar och varje bord hade sin egen rockhängare.

Vi drack lite förmycket vin och avslutade fnittrande måltiden med en efterrätt som var så mäktig att jag orkade äta en sked. Vid midnatt var jag hemma och välbehållen på vandrarhemmet efter att ha blivit insläppt på rummet av en kvinna från Korea, och somnade ganska direkt på den två centimeter tjocka madrassen.