Polen 25 april

Annandagpåsk, grått och trist väder. Blä.
Efter frukosten åkte vi buss genom Kraków till de judiska kvarteren Kazimierz. Vi vandrade runt och jag tog MASSA bilder, alldeles för många. Hela stadsdelen har en sådan själ, en sådan historik. Vi besökte en inspelningsplats i filmen Schindlers List, närmare bestämt till den scen där en ung SS-pojke hjälper en judisk kvinna att gömma sig under en trappa. Så här ser det ut idag:
Lite andra bilder från Kazimierz:
Vi åkte vidare med bussen förbi Schindlers fabrik, men jag tyckte det var ovärt att gå ur bussen när det visade sig att det enda som var orginal var grindarna. Så här såg de ut iallafall genom bussfönstret:
Mästerfotografen;)
Vi åkte vidare och stannade vid en bensinmack några kvarter bort. Därifrån gick vi till fots ytterligare några kvarter, och stannade slutligen vid ett hus som såg ut såhär:
Till salu, spekulant någon? Inte?
Nej, det borde ni inte vara. Kanske känner ni igen huset såhär?
Här är framsidan av huset från filmen Schindlers List, där Amon Goeth, kommendanten i Plaszówlägret som sköt judiska fångar från balkongen.
Det här huset är alltså nu till salu. Kommendantvillan i Plaszówlägret. Helt sjukt. Villan ligger nu i ett välbebyggt bostadsområde, med grannhus bara några meter ifrån på var sida.
Efter att ha sett huset gick vi ett stenkast längre nedåt gatan, och in på ett grönområde. Först visste vi inte alls var vi var.
Det visade sig att vi stod i utkanten av det som en gång var Plaszówlägret, ett koncentrationsläger som nazisterna uppförde 1941. Idag finns ingenting kvar, mer än det här grönområdet. (När Schindlers List sulle spelas in byggde man upp lägret på en plats en bit därifrån, som sedan revs)
Det är helt otroligt att ett ställe där människor för 65 år sedan arbetade ihjäl sig idag bara är en stor äng.
Den här skykten är det enda som markerar att det här en gång låg ett koncentrationsläger, mitt i Kraków.
Efter Plaszów som var jobbigt nog satte vi oss i bussen igen, och jag försökte mentalt förbereda mig för det värsta på hela veckan: Besöket i Auschwitz. Hade jag vetat hur det skulle vara hade jag inte ens försökt förbereda mig, för det är omöjligt.
Vi stannade till i synagogan i Oswiecim (Auschwitz är tyska namnet på Oswiecim) där vi fick lyssna till överlevaren Joost Lakmaker som var med oss på resan. Han överlevde fyra koncentrationsläger, och berättade för oss om sin tid i Auschwitz III, Monowitz. Jag tror att alla grät när de två timmarna var över, för så gripande var det.
Efter lunch gick vi mot ingången till Auschwitz 1.
Den här dagen tog vi inga bilder, utan fick en guidad tur på området.
Jag kan bara försöka beskriva känslan, för inga bilder kan ändå förklara. En bild säger mer än tusen ord stämmer inte här, för en bild säger ingenting. Jag tror inte att mina ord säger någonting heller. För ni som inte varit där förstår inte. Ni kan aldrig, aldrig förstå. Så snälla, säg inte att ni gör det, för det gör ni inte.
När jag fick syn på sylten med "Arbeit macht Frei" började jag gråta. Tårarna rann ochjag kände ett sånt otroligt tryck över bröstet. Det kändes som att hela historien såg ner på mig, och försökte krossa mig där jag stod. Nör vi närmade oss ingången till lägret bara växte obehagskänslorna, och jag var inte alls säker på att jag ville det här, att jag ville se. Men någonstans fanns den där känslan av att jag skulle svika alla de som dog om jag inte vågade. Kanske syntes inget utanpå, men jag har nog aldrig tänkt så mycket som när jag stod där under skylten. Jag kunde känna andetagen av alla fångar som dagligen passerade in och ut genom de här grindarna. Vad är egentligen 65 år? Ingenting! Men ändå, en hel evighet, som i en anna värld.
Att stå där och veta att när jag gått in genom grindarna, kunde jag välja att vända ut igen, preci när jag ville. Varför fick jag det, och inte alla andra som gått där decennier innan mig? Jag fick sådana skuldkänslor, för att jag inte varit där. Varför är jag född nu och har det så bra, när de fick dö på den plats där jag stod idag?
Jag skämdes, och jag skäms än. Jag skäms över att inte jag var där, över att inte jag fick igenom det de gick igenom. Vad är det som säger att just jag ska ha ett bra liv? Jag borde känna tacksamhet över att ha det bra, men istället känner jag bara skuld över att jag inte var där.
Vi gick in i blocken, och jag gick som i en bubbla. Jag hörde vad guiden sa, men i bakgrunden kunde jag ändå höra ekot av stegen från hundratusentals skor. En stund in i den guidadeturen kom vi till Block 5. Därinne fanns foton av människor som anlände till lägret. Igenom kom skuldkänslorna, varför var jag inte där? I en monter låg två ton människohår. Tvåtusen kilo kvinnohår, rakat från huvudet på tiotusentals kvinnor som sedan mördats i gaskamrarna.
Jag stängde av. Jag blev helt stum, jag klarade inte att ta in mer. Jag kunde inte bearbeta det jag såg, så min hjärna gjorde det den av ren instinkt gör; stänger av. Jag såg montrar med barnkläder, jag såg tusentals barnskor. Jag såg galgar, ståceller och avrättningsväggar. Men det rörde mig inte. Jag kände- ingenting. Jag har aldirg upplevt den känslan förut av total avmattning, helt känslolöshet. Hade det legat döda kroppar framför mig hade det inte rört mig, för jag hade stängt av.
En halvtimme av full insyn i total grymhet var allt min hjärna klarade av. Jag kan fortfarande inte, två veckor efteråt, ta in det. Jag stängde av i Block 5, och så är det med det.
De varnade oss för att allt kan komma tillbaka till en efteråt, veckor, kanske månader efter en sån här resa. Kanske gör det det. Men nu två veckor efter har jag fortfarande samma känsla som när jag stod där under skylten: Skuld. Skam. Tomhet.
Försök att ta in det: De m ö r d a d e folk här. De d o g här. Det går inte.
Joost Lakmaker avslutade sin berättelse med att vädja till oss. Han vädjade till oss att berätta. Det är vårskyldighet att berätta vidare. Han sa till oss; en dag kommer inte jag finnas här mer. Då är det ni som måste berätta vidare, för det får aldrig glömmas bort.
Han vädjade till oss att fortsätta berätta sin historia, den dagen han inte längre fanns.
Jag tror att det inte finns något ansvar i världen som är tyngre än det som lagts på våra axlar. Vi måste berätta vidare.

Om detta må ni berätta...

Om detta må ni berätta
att vinden här inte alltid doftade av hägg om våren,
utan en gång bar plågade människorskrik
och tystade liv
Om detta må ni berätta
att muren är hög nu,
men att den förr var hög nog att hindra själen
från att lämna sin sargade kropp
Om detta må ni berätta
att små barn tultade in i kamrar av sten,
för att andas tungt och aldrig mer le
Ni må berätta
att band till de nära klipptes av
i små flätor av ljusa lockar
att tusen liv gick på ett
att ett herrefolk fick makt över livet
Om detta må ni berätta
att ett liv fick ett pris
att rätten till liv inte fanns
att rätten att ta ett liv blev sann
Om detta må ni berätta
att ond vilja är stark
att dominans är mänsklig natur
att den svage inte är stark
Berätta om ett folk som blev svagt
och ensam blev stark
När ensam tog sig rätten
att styra andras öden
Om detta må ni berätta
att liv tystnade där häggen nu doftar
Karin Angleborg 2011-04-25

Polen 26 april

Dag fem i Polen och det var dags för Auschwitz-Birkenau.
Frukosten passerade förbi och vips satt vi i bussen igen påväg ut mot staden Oswiecim (polska namnet på Birkenau).
Vi kom först fram till det ställe där perrongen först varit, innan järnvägen rullade direkt in i lägret. Den låg ca 700 m från ingången till lägret.
Vi fick ett par minuter att gå omkring och reflektera, och försöka ta in hur det kunde ha känts att stå här år 1942. Människorna, soldaterna, de döda, packning... Som för att verkligen understryka kontrasterna med kikade solen fram och fåglarna kvittrade.
Den här vagnen stod kvar på rälsen, och har så gjort sedan 1945. Bara tanken på hur många människor som transporterats mot döden i den här vagnen var hemsk att ta in.
Vi gick sedan vidare mot själva lägret. Vi fick gå upp i huvud-vakttornet, vilket är det man ser på bilder från Auschwitz-Birkenau.
Från tornet fick man utblick över lägret. Det var så stort att det inte ens gick att se över det. Auschwitz-Birkenau är 1500x800m.
Vi gick en fem timmar lång guidad tur på området, med samma guid som igår. Vi fick gå in i baracker, vi besökte resterna efter krematorium och gaskammare, och reflekterade över det vi såg.
Av respekt för de som mördats i Auschwitz-Birkenau väljer jag att inte lägga upp bilder innifrån lägret.
Vid två-tiden var vi klara, och åtminstone jag var rejält nedstämd över det jag upplevt inne i lägret. Vi åkte till ett ställe som hette Centrum för Dialog där vi åt lunch, schnitzel och potatis UTAN sås. Soppa till förrätt.
Efter lunchen åkte vi vidare för att besöka Auschwitz 1 igen för fotografering och egen reflektion. Det kändes riktigt hemskt att besöka lägret på det här sättet. Vi hade 1 timme på oss, och var tvugna att springa runt för att hinna fotografera det vi ville. Det kändes inte bra, inte bra alls. Någonstans fanns tanken att jag gjorde det för mina framtida elever, för att få ett bra undervisningsmaterial med bilder från Auschwitz 1, men det kändes inte bra. Det kändes som att jag skändade de dödas minne, och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag gjorde det. Vissa bilder har jag till och med raderat. Jag hade ingen tid alls att reflektera över det jag såg, och är uppriktigt ledsen över det.
Jag vid ingången till Auschwitz 1.
Timmen avslutades i ett block där en judisk utställning nu finns där vi fick lyssna till en judisk klagosång över de som mördats av nazisterna. dEt blev rejält känslofyllt, även om man inte förstod det hebreiska språket kändes ändå sorgen.
Helt slutkörda åkte vi tillbaka till Kraków för en snabbdusch innan vi skulle ut och äta med gruppen. Vi skulle först på "underhållning" och vandrade en halvtimme genom stan bort till de judiska kvarteren. Där bjöds vi i gruppen på en specialföreställning av Jascha Lieberman Trio! Helt otroligt att få höra dem, så skickliga musiker! De framförde judiska melodier och folksånger. Googla Jascha Lieberman och lyssna, han är fantastisk!
Maten åt vid i rummet intill, där berättelsen om familjen Nabel knöts samman.
Jessica, Erik och Tomas
Jag och Niklas
I Polen är det dyrt med socker, så varför inte knarka det? :P
Polska sedlar och Värmlandstrafiks respass is tha shit!
Det hölls tal och åts oxrullader och dracks vin. Jag, Niklas, Joel, Tomas, Erik och Jessica var kvar till efter 1 och drack och pratade om allt möjligt. Hemvägen var riktigt rolig, och vi underhöll polska sovande människor med allsång. Det var The River, Waterloo, Främling, Bereden väg för Herran och Gud vet allt. Kvällen avslutades vid 2-tiden med Fader Abraham på hotellrummet innan alla föll i säng.
(Vid frukosten dagen efter kommenterade en lärare att han hört svenska psalmer sjungas på gatan mitt i natten...)
Jag läste en timme och somnade vid 3-tiden efter en fullspäckad dag.

Polen 27 april

Ja, då var det sista dagen. Lik förbannat ringde klockan 06.30 trots att jagbara sovit i 3 timmar.
Gick upp, duschade och slängde ner det som låg löst på golvet i resväskan.
Vid 07 tågade vi ner till Restaurang Jarema för sista gången. Jag åt rekordlite till frukost, bara en smörgås. Jag är verkligen ingen frukostmänniska, det är alldeles för tidigt på morgonen för att äta...
Efter frukosten var det dags för det jag sett framemot i flera dagar; Siegfrieds berättelse!
Han pratade i nästan 2 timmar, och det var så otroligt stark det han berättade... Igen, vilka människor, vilka överlevare! Här kan vi prata om sann livsvilja...
Efter frukosten och Siegfrieds berättelse gick vi tillbaka till hotellrummet och packade ihop det sista. Väskorna lämnade vi in på Lilian och Börjes rum.  Stegen styrde vi mot Gallerian, med över 300 butiker. Lite ytlig måste man ändå få vara på en sån här resa! Men som vanligt när jag är utomlands dras jag osökt till HM, Cubus och Vero Moda. Inhandlade ett par gröna leggings på Cubus och en ursöt klänning på HM. På HM köpte jag även ett par byxor till Lars efter att Niklas modellat åt mig.
När vi shoppat klart och lämnat in det vi handlat på rummet gick vi ut på stan för att hitta något att äta. Joel skulle promt ha piroger. Nör vi kom ut på marknadplatsen såg vi till vår stora sorg och pirogståndet var nedplockat. Vi försökte istället hitta en bra restaurang, vilket inte var helt lätt att komma överns om. Jag och Niklas var superhungriga och ville ta första bästa, medan Joel fortfarande bara skulle ha piroger. Det hela slutade med att vi gick in på en gårdsplan, runt, ner, in, ut, ner igen och frma och tillbaka och så helt plötsligt hittade vi världens mysigaste källarrestaurang! Den var fint inredd och helt folktom. Perfekt! :D
Jag åt en grekisk sallad och kände igen att jaa, jag gillar verkligen fetaost!
Ett glas vin till maten och the boys drack dagens första öl (11 på förmiddagen)
Efter maten drog vi vidare över stan mot Wawel, där jag och Niklas ville gå in i katedralen och kika på Sigismunds kapell och Sigismundsklockan. Först blev det dock glass och mer öl i solen.
Joel och Tomas pimplade mer öl under tiden jag och Niklas var inne i katedralen. Den var fin, men det var mest roligt att se Sigismunds kapell. Tjusigt!
Jag och Niklas fortsatte därefter upp i klocktornet. Det var tamejtusan inte det lättaste att komma upp där! Branta trappor, gångar som var så smala att knappt jag kom igenom med axlarna och låga bjälkar som man fick huka under. Högst upp fick vi ändå se Sigismundsklockan. 12,5 ton vägde den! Fin utsikt över Gamla stan också.
Efter detta intogs ytterligare en glass och några öl innan vi gick in mot torget igen. Jag köpte röda, fina solglasögon och Niklas köpte vad som enligt den tid det tog måste varit lera kilo bärnsten. Medan vi väntade på att klockan skulle bli 5 satte vi oss på en uteservering vid torget och drack mer öl, och jag beställde en Sex on the Beach. Tjejen var nog inte världens skicligaste bartender, för jävlar anamma vad den drinken tog skruv! Skulle tippa på att blandningen såg ut ungefär 10cl sprit och 2cl grenadin ;)
Lite smålulliga (iallafall jag) vandrade vi tillbaka till hotellet vid 5-tiden och hämtade ut vårt bagage som vi lämnade in i bussen.
Hela gruppen skulle nu äta en gemensam avslutningsmåltid på en restaurang som hette Under Solen, eller nåt i den stilen. Det var också i en källare, men den vi hittat var ändå finare... Det hade säkert varit jättetrevligt om inte lärarna hängt över oss och stressat med att bussen snart skulle gå. Maten var inget vidare, så det hela kvittade.
Halv 7 satt vi på bussen för sista gången då Darek skulle ta oss ut i Krakóws flygplats. Efter lite havhjärtad allsång i bussen var vi framme, och checkade in bagage. Jag, Tomas och Joel spelade plump i väntan på att gaten skulle öpnna, och handlade vin och choklad i taxfreen. Eftersom vi är så coola vägrade vi köa och spelade in i det sista. Sista omgång hann vi dock inte utan vi fick rusa till gaten som stängde minuten efter. Till vår stora skadeglädje insåg vi att vi ändå skulle åka flygbuss till planet och packades ihop med femtio pers som köat mycket längre än oss, och kom ändå före dem på planet. Tokgilla! På planet hamnade jag och Tomas bredvid en depptjej som inte ens kollade på oss. Jag sov och läste hela vägen till Norge.
23.00 landade vi i Rygge, 20 min före tabellen. Gilla RyanAir! Bagageutlämningen gick tiptop och vi tog plats på bussen mot Sverige och Karlstad. 00.05 rullade bussen ut från Moss Airport.
Ett par tjejer boende på campus bevisade sen att de verkligen lärt sig något av resan och satte igång och bråka om ifall bussen skulle stanna på Uni eller vid Kronoparkskyrkan. WHO THE FUCK CARES! 100 meter extra att gå, så himla synd om er! Fint att ni fått perspektiv på saker och ting under resan, tjejer!
Med rösten drypande av ironi sa jag sen att "nu ska vi se på film!". OCH NOG FAAN SATTE DE PÅ EN FILM!! Herregud, vi hade rest i 6 timmar och klockan var efter midnatt, men nog skulle vi se på film alltid! Jag var asförbannad och lade mig över tre säten längst bak och surade. Och somnade, och sov skönt (med viss modifikation) ända till Grums. Väl framme i Karlstad väntade jag och Tomas in pappa som då var i Kil, körde hem honom till Bergvik och var framme i Edane 04.00. Sängen och Lars har aldrig känts så välkomna! :D

Polenresa

Jag ska nu ta och lägga upp min dagbok från Polenresan 22-27 april. Jag börjar dock bakifrån så att inläggen hamnar i rätt ordning ;)
Enjoy!

Planning

Mohahahahhaha xD
Det här blir kul! :P

RSS 2.0