My golden thoughts

Efter frukosten, med regnet som öste ner, åkte vi buss Jordanów söder om Kraków. Vi släntrade ur bussen just som regnet upphörde, dock med paraply i högsta hugg ifall det skulle börja igen.

Vi gick en bit längs en väg med några hus, svängde in på en traktorväg och gick mot en liten skogsdunge. Det var blött på marken och mina vita Converse var snart inte så vita längre.

Vi gick in i dungen, ställde oss i en ring och fick veta att dungen vi befann oss i var en övervuxen judisk begravningsplats. Den var helt övergiven; ingen besökte den längre. Och det fanns en anedning till det...

Judarna som fanns i Jordanów samlades ihop 1942 vid stadens torg . Där väntade stora hästkärror. Kvinnor och barn under 3 år samlades på separata vagnar från män och barn över 3 år. Vagnarna rullade iväg, ut från staden till den plats där vi nu stod, nästan 70 år senare. När hästkärrorna kom dit väntade SS-män vid begravningsplatsen. I mitten hade en stor grop grävts, och plankor hade lagts över denna med någon meters avstånd. Männen och barnen över 3 år beordrades av från kärrorna. De tvingades fram till den stora gropen, ut på plankorna. De som inte fick plats radades upp runt om. Sedan lossades första skottet.

Hundratals till följde, innan alla män och barn över 3 år fallit ned i gropen. Jorden skottades över. Ögonvittnen har i efterhand sagt att marken rörde på sig sedan jordens lagts på plats, av alla som inte dött av skotten och begravts levande. Runt 500 män och barn miste livet den dagen. Nästan lika många kvinnor och barn under 3 år bevittnade det hela från sina platser på hästkärrorna. Män, barn och syskon.

Just det område där vi nu stod, nästan 70 år senare, var massgraven på den judiska begravningsplatsen i Jordanów. Rakt under våra fötter vilade 500 människor, avrättade av nazisterna.

Vi klev på bussen igen, för att ta reda på vad som hände de kvinnor och barn under 3 år som fortfarande väntade kvar på kärrorna.

Vi tog oss några kilometer bort med bussen, innan vi fick kliva av och gå sista biten uppför en brant backe där bussen inte kunde köra. Solen sken från en klarblå himmel, trots allt det hemska. På en sån här plats borde aldrig solen skina mer. Byn heter Rabka-Zdrój.

Vi kom fram till en stor, grå byggnad, i storlek med Solbergagymnasiet. Byggnaden var nu ett hem för handikappade barn, men hade ett annat förflutet.

Med stora bokstäver, precis sådana som nu pryder Solbergagymnasiet, stod

"DER BEFEHLSHABER DER SICHERHEITSPOLIZEI

UND SD IM GENERALGOUVERNMET SCHULE

DER SICHERHEITSPOLIZEI"

Här fanns alltså kommendanten för säkerhetspolisen och skolan för säkerhetspolisen.

Kommendanten hette Wilhelm Rosenbaum. Han var ung för sitt uppdrag som "rektor" för skolan, född 1915, alltså runt 25 år. Den nazistiska andan hade han dock väl anammat, och var känd för sina vansinnesritter på hästryggen genom Rabka där han sköt vilt omring sig.

På skolan i Rabka tränade man upp SS-soldater till skickliga mördare.

För att få ditt examensbevis måste du enligt kursplanen på skolan ha genomgått en 6-veckors kurs. Efter 6 veckor var man grundutbildad mördare. Man kunde sedan vidare specialisera sig på att mörda kvinnor (3 månader) eller att mörda barn (6 månader). I undervisningen ingick träning i att slå ihjäl människor, skjuta och hänga. På skolgården i Rabka fanns ställningar där eleverna fick lära sig att hänga folk och göra bra snaror. Givetvis övade man enbart på levande material, alltså judar som samlats upp från trakten. Även hästkärrorna med de judiska kvinnorna och barnen från Jordanów nådde Rabka efter avrättningen på männen och de äldre barnen på begravningsplatsen.

På skolan levde judarna allt från några timmar till flera månader, beroende på vad de skulle användas till. De som hade turen att få jobba i köket eller med att städa levde längre än de som skulle användas till övningarna. Det de hade gemensamt var dock sättet de spenderade sin sista natt.

Grisen är ett orent djur för judarna. SS lät därför judarna som skulle användas som material i övningarna spendera sin sista natt i svinstian på skolgården.

Judarna levde, en längre eller kortare tid, på skolan som slavar. De fick tvätta uniformer och stövlar som var färgade av blod efter övningar, kanske blod efter deras grannar eller vänner. Judarna hade också i uppgift att gräva sina egna gravar innan de skulle användas i övningarna.

Efter att ha gått runt lite på skolgården vandrade vi längs en skogsväg upp i skogen bakom skolan, som låg på en kulle.

Vi kom efter en stund fram till något som vi inte riktigt visste vad det var. Vi stod vid ena änden av en lång väg, kanske drygt 100 meter lång, övervuxen men med vallar på båda sidor.

Någon som kan gissa vad det är?

I andra änden fanns en bunker.

Någon som vet nu?

Ungefär så här borde det ha sett ut uppifrån:

Nu då?

Kanske någon har en gissning, men att det verkar alltför osannolikt?

Ja, det är en skjutbana. Skjutbanan var ett delmoment i övningarna. Det fungerade dock inte som våra skjutbanor idag med papptavlor, utan här var det levande mål som gällde. Levande människor.

I den ena änden av banan, i bunkern, satt två lärare som övervakade hur väl skottet träffade. I andra änden av banan, jämte eleven som sköt, fanns en tredje lärare som bedömde hur eleven reagerade när han sköt och träffade. Om eleven reagerade för mycket när han sköt ihjäl en kvinna eller ett barn som satt fastbunden i pålen bredvid bunkern i andra änden av skjutbanan fick han sämre betyg pga dåligt psyke, och fick öva mera för att bli så känslokall som möjligt. För att variera övningarna släppte man ibland lös några barn som fick springa i skjutbanan mellan vallarna, för att öva på rörligt mål. Finurligt, va?

Man har i efterhand, med hjälp av nazisternas väl förda register och anteckningar, kunnat konstatera att ca 10'000 människor mördats i Rabka under utbildningarna av soldater. Kvinnorna och de små barnen från Jordanów mördades i augusti 1942. Skolan stängde år 1943. 10'000 människolik ligger begravda i skogen bakom skolan, som nu är ett hem från handikappade barn.

En bit från skjutbanan låg den gamla begravningsplatsen för judarna i Rabka. Nu finns inga judar kvar i Rabka, och inte heller i området runtomkring, men ett minnesmonument är rest och vi tände ljus. Två ljus för de 10'000 liv som slocknat i Rabka.

De stenar som ligger framför monumentet är (troligtvis) trappstenar fårn den trappa som fanns på skolgården framför skolan i Rabka. Stenarna är ursprungligen judiska gravstenar, och dessa tros komma från begravningsplatsen i Jordanów där vi varit tidigare. Nazisterna gjorde ofta så när de skulle bygga något. Att hugga sten är krångligt, så varför inte använda de som redan är klara i en passande form? Och dessutom passa på att förnedra judarna lite till genom att tvinga dem gå på sina förfäders gravstenar?

När vi stod framför monumentet i Rabka mitt i skogen i en glänta öppnade sig himlen. Regnet fullkomligt öste ner, och åskan mullrade från Tatrabergen. Vi var många som inte tagit med varesig regnjacka eller paraply då solen strålat fårn blå himmel en timme tidigare. Jag var genomblöt i min tunna tröja, och till och med jag som annars gillar åska tyckte att det var sådär kul att stå i en glänta mitt i skogen när blixtarna slog ned alldeles i närheten. Vi tog oss tillbaka till bussen efter en stund, och jag frös, frös, frös.

Då det var påskdagen skulle vi fira med påsklunch, något som var välkommet då det lättade upp den minst sagt tryckta stämningen en aning.

Vi stannade på en bensinmack i Nowy Targ (?) där guiden Paulina och chauffören Darek dukade upp en storslagen påsklunch i bagageutrymmet på bussen. Solen tittade fram, vi hade en vacker utsikt över Tatrabergen OCH världens sötaste hund dök upp!

Vi rullade vidare, ännu längre söderut i Polen, mot gränsen till Slovakien, till bergsstaden Zakopane, känd för backhoppning och andra skidsporter.

Zakopane ligger precis vid foten av den högsta toppen i Tatrabergen, som är 2655 meter högt.

När vi kom dit sken solen och när vi gick längs huvudgatan såg vi Tatrabergen i bakgrunden.

Det var riktigt fint, men efter en stund gick solen i moln, det blev disigt och bergen försvann bakom molnen.

Istället kom det regn, och vi tog plats på ett café för dagens första öl. (Läs killarnas första öl, jag drack fanta)

Efter första fanta/ölen bestämde vi oss för att ta linbanetåget upp på berget. Said and done!

Uppe på toppen tänkte vi oss få bra utsikt över Tatrabergen, men nej. Allt vi såg var moln. Vi tog ett varv, såg ingenting mer än ett kul hus och åkte ner igen.

Efter flera timmar i Zakopane i blöta kläder åkte vi äntligen tillbaka hem till Kraków. Vi duschade och åt sedan middag på restaurangen där vi åt frukost. Supergott, jag och Niklas åt kalvgulash med bakpotatis och vitlöksröra, och Joel åt kaninstek.

Tillbaka på hotellet vid 23-tiden, sängen direkt.