Ambulansridtur
Sockan är ÄNTLIGEN broddad och omskodd! Nu är jag lycklig :)
Skrev på köpkontraktet innan jag åkte till stallet, sen skulle jag rida en tur.
Hade tänkt rida runt Gunnarsbyn, men Sockan ville gå in på en skogväg, så visst tänkte jag. Vi fortsatte tills vi kom ut på ett hygge, men där vände vi och skulle gå tillbaka. Satte igång honom i trav, och han tog några galoppsprång innan jag bröt av till trav igen och skrittade sedan förbi där vägen var isigast. Travade sedan igen, och sen var det kört! Blåsigt väder, nyklippt, nyskodd, ländtäcke som fladdrade, på hemväg, you name it, en massa saker som var fel. Så det blev en lång radda bakutsparkar i galopp innan jag voltade över huvudet på honom och rätt i backen. När jag tittade upp låg jag först helt stirrade och konstaterade att jag landat med armen under mig. Första tanken: bruten arm. Men fingrarna kunde röra sig utan problem, och likaså benen. Kände efter lite allmänt och då, AJ, RYGGEN!! Tror att jag landade på höften. Med mycket möda kunde jag ändå resa mig upp, och skulle ta Sockan som stod still bredvid mig. Men inte heller! Han pep till, sparkade bakut och drog iväg i full galopp. Där stod jag mitt i skogen med en rygg som inte kändes helt okej. Fick tag på Jenny som åkte till stallet för att leta upp Sockan, som som tur var stod där. Själv gick jag över en kilometer tillbaka till stallet. Jenny hade tagit in Sockan i stallet, men jag tränsade på honom igen och red bort till ridbanan där jag travade runt och böjde honom lite. Kände att det gjorde ont i ryggen, men hade fortfarande en adrenalinkick efter fallet så jag tänkte inte på det. Gick tillbaka till stallet och sadlade av Sockan, stod böjd nere på golvet och tvättade såren Sockan fått av broddarna bak. När jag pratat med Jenny tyckte hon att jag skulle åka in till sjukhuset, så jag ringde till pappa och hörde vad han tyckte. Han höll med. Vid den tiden hade jag börjat känna domningar i ryggslutet och ner i benen. Även mamma tyckte samma sak, men jag kunde ju ändå stå och gå? Ringde sjukvårdsupplysningen och förklarade läget medan jag satte mig i bilen för att köra hem. Tänkte att det kan vara bäst att kolla eftersom jag haft problem med ryggen tidigare. DÄr fick jag uppmaningen att STÅ STILL!! NEJ du ska INTE köra bil!! Och att de skulle skicka en ambulans. EN AMBULANS?! Men jag stod ju upp och hade både gått och ridit efter fallet? Dock var hon helt bestämd, så jag fick vackert gå in i stallet och vänta. Ambulansen kom till slut med TRE vårdare i, och kikade in i stallet och frågade efter Karin. Jag stod i dörröppningen och tog emot, och de kollade på mig som om de inte trodde mig. "Öh, okej... Var har du ont?" 'Så jag fick förklara, och de stoppade in mig i ambulansen och körde iväg. På vägen in till akuten började jag dock slappna av mer, oh kände hur smärtan i ryggen tilltog, men nekade morfin. När vi kom in till sjukhuset orkade jag knappt röra mig. De vände och vred på mig, och konstaterade att jag hade smärtkänningar från mitten av ryggraden och nedåt. Jag fick ligga still och vänta på röntgen en timme, och skiktröntgades sedan och efter det röntgen av ryggrad och bäcken. När jag kom tillbaka till rummet och Lars grät jag av smärta, men efter att ha lyckats ändra ställning lite lättade det på. Sen gick allt väldigt fort; läkaren kikade in och sa grattis, att jag klarat mig. En kvart senare stod jag upp och var påväg därifrån, om än med rejält ont i ryggslutet och en massa smärt-grimaser. Efter att Lars bjudit på middag på Kocki åkte vi hem, och sedan dess har jag legat nedbäddad i soffan. Att ligga still går bra, men minsta rörelse gör riktigt ont och jag är rejält mörbultad. Och jag vill inte ens tänka på hur det kommer att kännas imorgon när jag vaknar och har legat och stelnat till en hel natt... Kan väl konstatera att det inte blir någon ridning imorrn!
Den här gången hade jag tur, riktig tur...
En ganska piggelin häst
k.a
Kommentarer
Trackback