My golden thoughts

Förut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Han är verkligen helt rabiat inne i stallet!

Kastar sig åt olika håll, då givetvis så att jag hamnar mellan 500kg Sockan och hård betongvägg!

Förut reste han sig på bakbenen i gången. Då gick jag och hämtade hjälmen för första gången. Sen fortsatte jag borsta honom, och han fortsatte kasta sig. Nästa gång ska jag ta hockeyutrustning.

Han är så himla märklig! Det är inte det att han är rädd för att vara själv som förut, för han är likadan när Midde är inne. När jag tar ut honom och gjobbar med honom på marken ute är han jätteduktig, följer mig, ryggar för mig, kan stå still när jag gå runt honom, osv.... När han varit galen inne i stallet och jag sätter mig upp på ryggen på honom är han helt plötsligt kolugn. Då är han hur mysig som helst. Är han tvärtom lugn inne i stallet när jag grejar med honom, då är det dags att börja fundera på om man verkligen ska ut och rida, för då är han helt vrång där istället.

Jag skulle verkligen förstå om han är bråkig när jag lägger på sadeln och så vidare om det är så att han har ont eller liknande, men är han bråkig inne är han ju kanonfin ute! Och tvärtom igen, om han har ont när jag sitter upp borde han ju reagera när jag sadlar och grejar inne också!

Jag blir verkligen inte klok på den hästen........................

Men, han är ju söt iallafall!

Vi kom att prata lite på det här med framtiden. Kanske inget nytt ämne, för det är tamejtusan det enda man både tänker och pratar på nuförtiden.

Men vi viklade det mer mot Sverige. Hur ska det blir i framtiden? Och hela världen?

I Sverige åldras vi fortare än vi hinner föda nya barn. 2015 har alla 40-talister gått i pension. Hur kommer det se ut då? Vi kommer att bli ett gammalt folk! Enligt beräkningar kommer vi 2050 att vara 10,6 miljoner invåndare i Sverige. MEN. De i åldern 0-64 år kommer att öka med 776 000 personer. De som är 65 år eller äldre kommer att öka med 914 000 personer. Det säger väl ändå en hel del! Det kommer att gå åt så ofantligt mycket arbetskraft för att ta hand om alla gamla! Medellivslängden kommer att gå upp. För män från 77,7 till 83,6, och för kvinnor från 82,1 till 86,2. Det betyder att folk i snitt kommer att leva som pensionärer i 20 år! Det är är hälfen av hela den tid man är i yrkesför ålder! Uppdelat i fjärdedelar kommer man att vara barn 1/4, arbetsför 1/4 och pensionär 1/4. 2/4, alltså HALVA LIVET ska vi leva av andra och bli omhändertagna!

I Tyskland till exempel är medellivslängden för män resp. kvinnor 75,56 och 81,68. Där har de nu höjt pensionsåldern till 67 år. Där ligger alltså snittet på hur länge man lever som pensionär 11 år. Lite skillnad! Så JA, höj pensionsåldern i Sverige! MEN naturligtvis finns det de som är i behov av sjukpensionering och liknande, och det ska självklart inte ändras på, men de som är fullt friska och i vissa fall även vill arbeta längre, toppen säger jag!

-------

Vi diskuterade även världen, hur den ser ut. Norge som lyckats otroligt bra med sin ekonomi osv. Staterna runt om i världen som faller en och en... Många euro-länder har haft stora ekonomiska problem, tex Irland och Grekland. Kina äger större delen av USA genom investeringar i bolag osv, och USA är  det land i världen med störst statsskuld, och den blir bara större och större... Kanske håller världen på att förändras mer än vi tror?

USA håller på, om de inte redan gjort det, att tappa rollen som världens ledande supermakt till Kina. Är det bara jag som tycker att Kina är helt främmande? Och Asien överhuvudtaget? Det är så otroligt olikt det vi har här i väst, vi kan enkelt liknas med invånarna i USA. Men Kina? Har vi någonting som är likt Kina? Jag vet bara en sak, och det är att jag INTE ser framemot att hjälpa mina barn med seras kinesiska glosor....

-------

En massa tänk blev det på tåget, men det behövs i bland. Tankar och diskussioner.

Måste verkligen försöka sluta. Det går om jag tuggar tuggummi non-stop hela dagen, men det är inte lätt att göra det heller....

Nej, jag tror inte att man ska fundera så mycket.

Jag föddes 22 mars 1991 på Karlstads BB. Karin Jessica. Den tiden kommer jag, naturligtvis, inte ihåg så mycket av;) Tur att det finns kort och att andra kommer ihåg. En massa hår hade jag iallafall, som ett troll.

Jag var född först, och mamma var 23 och pappa 30.

Vi bodde på samma ställe som mamma och pappa bor på nu, i Årbotten i Gunnarskog.

En katt hade vi, som hette Lisa. Dock blev hon överkörd av en lastbil, stackarn. Men hon ser mysig ut ;)

Som sagt, en massa hår hade jag. Här är jag 8 månader (då normala ungar börjar få några små hårstrån) Tycker att jag är lite lik Einstein...? Oo

När jag skulle fylla 3 fick jag en lillasyster. När hon kom hem från BB var jag hos mormor, och när jag fick se lillsyrran frågade jag mormor om inte hon kunde behålla henne. Det gick ju inte för sig, så hon fick följa med hem.

Jenny Victoria, född 12/3-94

Jag gick hos dagmamma Annica Norrby i Tobol i Gunnarskog, tillsammans med Jessica och Nathalie Wallin, Elin Nilsson och några fler. Det var kul, iallafall det jag kommer ihåg. Annica hade en massa djur, eller åtminstone kändes det som det. Hönor, kalkoner och får hade hon. Tror inte det var något mer egentligen ;)

När det blev lammungar "fick" alla dagbarn en varsin. Min hette Jasmine och var svart. Sen blev Jasmine en stor fet bagge som skickades till kebab-fabriken. Då fick jag en kyckling istället. Den var alldeles gul och ullig, och hette också Jasmine. Sen blev Jasmine en tupp som nackades och åts upp. Hade lite otur med djur jag.

En favortilek var på sommaren när det fanns ett gärde där de inte slådde hö. När man är liten kan man alltså stå raklång i gräset och inte synas! Vi gjorde tunnlar och bo i gräset, och det var verkligen hur kul som helst! Jag och Jessica lekte att vi var rådjur. Jag fick alltid vara Bambi för hon skulle vara Faline :(

En skräckupplevelse jag hade hos dagmamman var en gång när Nathalie och Alexander skulle visa en koja i skogen på våren precis när snön smält. När jag klättrade uppför stegen låg det en död, rutten katt där. Först senare fick jag reda på att det var ett mjukisdjur som legat där under vintern...

Tunnelstigen var promenaden genom skogen bakom Allan Aspetorp, när till bäcken, längs med Peos gärde och sen ut på Ålanders gräsmatta. En fin promenad :)

Jag hade två mardrömmar när jag var liten som jag tänker på än idag. Den första var om en björn. Jag drömde att jag tittade ut genom mitt fönster som vätte mot baksidan av huset. Vid Nisses sten stod en björn på bakbenen. Björnen var lila, blå, grön och röd fläckig. (Nisses sten är en platt berghäll som sticker upp med grus på, där våran katt Nisse brukade ligga och rulla sig. Där kom alltid första tussilagon) Den andra mardrömmen handlar om att jag och pappa är nere i Hobbyrummet i källaren, när det plötsligt kommer vargar som börjar krafsa på fönstrena. Vi springer mot trappen men där är redan vargarna på väg ner.

Harstacken heter berget bakom vårt hus. Det var evighetslångt dit upp, men riktigt kul när man väl där. Man kunde segla med barkbåtar i pölen, lika kurragömma och gömma sig i den spruckna stenen och kolla med kikare på Vafferhallas hästar.

Nisse var världens suraste och tjockaste katt, som jag älskade hur mycket som helst. Han bet och revs om man försökte lyfta honom eller om man klappade honom på magen. Som mest vägde han 8 kilo. Han levde ända tills han var 15 år, då han blev sjuk och sn gick ut i skogen och försvann.

Morfars koja står uppe i skogen i Järperud. Dit åkte vi och fikade ibland. En gång fick jag följa med morfar dit själv. Jag var kanske 8-9 år, och fick sitta upp på timret på timmerkärran efter traktorn när morfar körde från Treskog ut på stora vägen och in i skogen upp till kojan. Kojan finns kvar än, men är nu i Lars ägo, sen han köpte skogen av mormor ifjol.

Jag fick en kanin när jag var 6 år. Jag, mamma och Jenny åkte till 4H-gården helt spontant och köpte två kaniner. Den ena var vit och albino, den andra var svartprickig med två fläckar på sidan av näsan som gjorde att det såg ut som att den hade mustasch. Självklart blev det bråk om vem som skulle ha den vita kaninen med rosa ögon, men jag vann och döpte henne inte helt oväntat till Snöwit. Jennys prickiga kanin som hon egentligen inte ville ha hette Isa. Kaninerna var halvvilda och gick inte att ta upp och gosa med om man inte hade långbyxor, för de rev och bet. Vi gick med dem i sele ute på gräsmattan ibland, men mest satt de bara i sin bur. Som tur var hade de en stor bur med stor utehage så det var nog inte så synd om dem ;) Men de blev bortglömda, och vi skaffade marsvin. Först Pysen, ett brun- och vitfläckigt virvelmarsvin. Det var lite roligare, för honom kunde man ha inne. Dock bajsade och kissade han så fort man tog ut honom ur buren, så han var mest söt att se på. Pysen fick åka till familjen Nordling och sätta på en av deras honor, och en av ungarna fick vi. Han hette Snobben, och var svart, vit och brun. Han kissade och bajsade också överallt. Snobben och Pysen bråkade så mycket och bet varandra så att Pysen bet ett hål rakt genom örat på Snobben. Det blev liksom ett hål som aldrig läkte ihop ;) ibland satte vi i en ring och lekte att han var sjörövare :P

Kaninerna levde tills de var runt 8 år, och tog av andnings-och hjärtfel. Eller ja, grannen Lennart sköt dem bakom uthuset. Pysen fick vi ta bort hos veterinär, för han var extremt fet och så stor att han knappt kunde röra sig, och hade ett bakben han inte kunde röra. Det var hemskt. Snobben kommer jag inte riktgit ihåg vad det hände med, men dog gjorde han iallafall.

Förr om åren korades årets prinsessa på Gûnnerske Mârten. Eller ja, korades och korades, man drog lott mellan fem tjejer och en vann. Jag kom direkt från stallet i Eda och hade långbyxor och ridtröja. De andra hade klänning och sandaler och var jättefinklädda. Det var jag, Caroline Ljosdal, Sofie Eriksson, Rebecka Nilsson, Sandra Magnusson och en tjej till. Erica Karlsson stod i publiken och hade gul regnjacka, och fick dra kuvert. Hon drog mitt, och jag fick en rosa banderoll och ett guldhalsband med Gunnarskogs skyddsvapen järv på. Sen fick jag åka veterare i kortege genom Stommen. Jojo, där ser man!

Jag och Veronica går way back. Hon föddes i maj två månader efter mig, och vi barnvälsignades i Tväruds Missionskyrka tillsammans. Jag tycker att det är extremt kul att prata om det, för jag var glad hela akten och Veronica spydde xD Kul att kunna skratta åt något som hände för 20 år sedan!

Vi umgicks mest på söndagarna i missionskyrkan, där vi höll till i lekrummet. Man fick gå dit när predikan började inne i Stora salen. På den tiden hette hon inte Virre, utan Ninni. Vet inte rikigt varför det försvann? ;) Ninni är ju coolt :P

När vi växte upp fick vi alltid göra samma saker. Eller rättare sagt, Virre fick göra dem när jag gjort det :P När jag tog hål i öronen fick hon det, osv. Men sen var jag ju två månader äldre också!

Midsommar och nyår spenderades tillsammans med familjerna Ålander och Nordling, och ibland Arvidsson och Olsson. Det var kul, och vi var många barn. Jag, Jenny, Veronica, Angelica, Marie, Louise, Hanna, Samuel, Joel och Levi. Christer var nog lite för gammal för oss och tyckte att vi var löjliga. Noah tillkom lite senare ;)

Mitt rum var inte rosa, utan grönt och blått med delfinbård. Det var jag sjukt nöjd över.

Letade som en idiot efter en ny bil, men hittade inget alls. Jag gjorde ett sista försök på eftermiddagen (letade i stort sett bara Saab och Volvo) och DÄR VAR DEN! :D

En finfin Mercedes inom rimligt räckhåll i Säffle! Jag drog med mig merca-experten Virre och åkte direkt.

Så nu står det en fin vinröd Mercedes på min parkering :D

Konstaterade precis att jag bara haft röda bilar :O

Tre röda bilar sen i augusti, det är ändå rätt bra gjort! :P

Jag, Virre, Emmelie och Maddi åker till Palma Nova 16-20 augusti!

Sola, bada, kolla på fräna grejer...inga fel!

Ska msn-konferensa med de andra sen och boka hotell :)

Alltså, jag skulle aldrig äta kronärtskocka, skinka eller broccoli och det serverades var för sig, men i en paj, då ser det så himla gott ut! Förstår verkligen inte det här....

Det är dock i stort sett bestämt att det blir Palma Nova i augusti. Det är mer detaljerna som ska redas ut nu.

THR Torrenova- ja tack!

Det här minnet handlar om ett svek. Mitt svek.

Både mot mig själv, och mot något annat.

Jag vet inte om det gör ont längre, kanske har det bytts ut mot en mer hopplös känsla, som infinner sig då och då. En hopplös känsla som jag börjat kunna le igenom.

Det handlar om ett svek som blev så mycket mer än det var tänkt.

Det gjorde inte ont i början, nej det kom först efter något år. Och då kom det med besked.

Det satt som en klump i halsen, i magen, och i hjärtat.

En besvikelse över mig själv, en besvikelse över hela situationen.

Nu när jag ser tillbaka kan jag känna den största besvikelsen över att aldrig ha gett tillfället en chans. Att leva i ovisshet är tungt, men inte tillräckligt tungt för att jag ska vilja ta reda på vad chansen skulle gett mig.

Det handlar absolut inte om att jag är missnöjd med hur mitt liv ser ut nu, utan mer om en sorgsen nyfikenhet på vad som hade kunnat hända. Vart hade jag varit nu, då? Kanske skulle jag varit där jag är nu ändå, men med en helt annat minne med mig. Kanske skulle jag då tänkt tilllbaka och vara tillfreds? Kanske är det bra att undra.

Och undrar, det gör jag. Men det viktiga är att jag inte undrar nog för att ta reda på, utan att jag är lycklig som jag är utan att veta.

Det här sveket rör min oförmåga, snarare än någon annans. Min oförmåga till mod, till tilltro och till hopp. Min förmåga att fly, att inte lita vare sig på mig eller på andra, och min hopplöshet.

Idag fick jag smörja tränset. Det tog en dryg timme att tvätta allt ordentligt och sen smörja det.

Har bytt till kindkedja på hackamoret, ska testa hur han funkar på det. Skrittade ut förut, och jag tycker att han lyssnar mer på det nu. Han gick verkligen superfint förut, kunde rida honom i form på i stort sett lång tygel. Efter behandlingen är han mycket mjukare och lätt att ställa och böja åt alla håll :) Han lyssnar mycket bättre på säte och känns som en helt ny häst! Hoppas ett par behandlingar till kan reda ut allt ordentligt.

Jag vill så mycket med mitt liv. Och det känns på något sätt som att det rinner mig ur händerna. Allt det där man skulle göra när man är ung, kommer jag verkligen att hinna med att göra det? När man var 15 tänkte man "åh, va kul det ska bli när jag blir 20 och får göra allt det där jag drömmer om!". Nu är jag 20, och dagarna bara försvinner. Ett år är plötsligt ingenting! Jag får faktiskt lite panik när jag vänder blad i almanackan igen och inser att tiden rusar iväg med mig, och det känns inte som att jag gör något.

Jag vill tågluffa i Europa, och jag vill besöka Kongo i Afrika. USA står självklart också på listan. Jag vill åka på solresor. Jag vill lära mig, massor. Att lära mig nya saker är det bästa jag vet, allmänbildning är viktigt för mig.

Jag vill åka som aupair, och jag vill plugga engelska vid Oxford eller Cambridge. Jag vill se Rom, Aten, London och Prag.

När ska jag hinna?

Men jag har också en annan sida, en annan del av mig som vill annat. Det är den del av mig som vill plugga klart i Karlstad, få ett jobb, köpa hus, och bilda familj. Gifta mig, få barn. Jag vill inte att mina barn ska ha en gammal mamma, jag vill få barn innan 30.

Men hur ska jag få ihop det här? Måste jag välja? Vilket jag än väljer vet jag att jag kommer att bli besviken. Jag kommer inte att kunna välja antingen eller, allt är mina drömmar och jag vill inte krossa dem. Men kan jag ha ett hus och jobb och samtidigt tågluffa i Europa? Kan jag har barn och studera i England?

Den tiden som kändes oändlig för bara något år sedan, känns nu så otroligt knapp. Jag vill inte välja.

Om jag väljer att slå mig till ro nu, kommer jag med all säkerhet att ångra mig senare, även om det är vad som känns rätt nu. Jag kommer att ångra att jag inte gjorde allt det där jag ville medan jag kunde. Om jag väljer att resa och studera, kanske jag går miste om det andra jag vill. Man får inte hur många chanser som helst i livet.

Jag vill inte vara äldre än vad jag är, men jag vill inte heller bli äldre och känna mig yngre än vad jag blivit.

I år pluggar jag och jobbar. I april åker jag till Krakow i Polen och besöker Auschwitz och andra förintelseläger, en stor dröm. Men det är en dröm, på ett år. Ska jag uppfylla en dröm varje år, kommer inte ens ett helt liv räcka till för att uppleva drömmar. Jag blir inte yngre, även om jag har så många år kvar nu.

Måste jag prioritera vad som är viktigast? Kan jag göra det? Jag tror inte att mitt liv kommer att kännas helt utan något av det. Men om min omgivning inte vill vad jag vill? Ska jag anpassa mig? Eller kompromissa? Är det mitt liv?

Så fort jag tänker på drömmar och mål i livet, tänker jag bara på de där dagarna som bara rinner iväg. På alla bladen i almanackan som bara sveper förbi, utan att jag hinner ta vara på dem.

Och hela tiden medans jag grubblar, rinner ännu mer tid bort.

Så himla skönt att det äntligen är fredag dock. Ska försöka vara i stallet så mycket som möjligt nu under helgn och kompensera Sockan för att jag knappt visat mig nu under veckan...

Lagade mat hemma, gav hästarna middag och mockade, och sen åkte jag med Kristin Kohlström och hennes mamma till Brunskogs kyrka och sjöng med kören. Riktigt kul faktiskt! De var duktiga :)

Imorrn väntar en 8 timmar lång föreläsning av dysfunktionella familjer. Intressant, men det känns lite jobbigt på en fredag att inte vara hemma förrän halv 6 :S

Nu ska jag äntligen gå och lägga mig. Är trött jämt nuförtiden :S Kan sova 10 timmar utan problem och ändå vara trött. Usch.

Men måste jag välja något tar jag nog våren. Liv gillar jag.

Hon är min favoritsläkting utan tvekan, och får mig att "komma tillbaka ner på jorden", och komma ihåg sånt som verkligen är viktigt i livet. Hon får mig att lägga om tillbaka till min breda värmländska, och bara prata om vardagliga saker. Det gillar jag. Om jag har tråkigt, då ringe jag till mormor. Hon svarar alltid.

1. Jag gillar att äta enbart riven ost blandad med tacossås

2. Jag har skrivit en bok

3. Jag har en hudsjukdom som heter vitiligo

4. Jag är plattfotad på vänster fot

5. När jag har tråkigt river jag sönder mina nagelband

6. Jag har haft 10 olika hårfärger/färger på slingor

7. Jag inbillar mig att min katt är mitt barn

8. Jag är sjukligt rädd för fullmåne och varulvar

9. Jag har haft diagnosen Aspergers syndrom

10. Jag hade jeansjacka med sydstatsflagga på och snusade när jag gick i 8an