My golden thoughts

Jag vill så mycket med mitt liv. Och det känns på något sätt som att det rinner mig ur händerna. Allt det där man skulle göra när man är ung, kommer jag verkligen att hinna med att göra det? När man var 15 tänkte man "åh, va kul det ska bli när jag blir 20 och får göra allt det där jag drömmer om!". Nu är jag 20, och dagarna bara försvinner. Ett år är plötsligt ingenting! Jag får faktiskt lite panik när jag vänder blad i almanackan igen och inser att tiden rusar iväg med mig, och det känns inte som att jag gör något.

Jag vill tågluffa i Europa, och jag vill besöka Kongo i Afrika. USA står självklart också på listan. Jag vill åka på solresor. Jag vill lära mig, massor. Att lära mig nya saker är det bästa jag vet, allmänbildning är viktigt för mig.

Jag vill åka som aupair, och jag vill plugga engelska vid Oxford eller Cambridge. Jag vill se Rom, Aten, London och Prag.

När ska jag hinna?

Men jag har också en annan sida, en annan del av mig som vill annat. Det är den del av mig som vill plugga klart i Karlstad, få ett jobb, köpa hus, och bilda familj. Gifta mig, få barn. Jag vill inte att mina barn ska ha en gammal mamma, jag vill få barn innan 30.

Men hur ska jag få ihop det här? Måste jag välja? Vilket jag än väljer vet jag att jag kommer att bli besviken. Jag kommer inte att kunna välja antingen eller, allt är mina drömmar och jag vill inte krossa dem. Men kan jag ha ett hus och jobb och samtidigt tågluffa i Europa? Kan jag har barn och studera i England?

Den tiden som kändes oändlig för bara något år sedan, känns nu så otroligt knapp. Jag vill inte välja.

Om jag väljer att slå mig till ro nu, kommer jag med all säkerhet att ångra mig senare, även om det är vad som känns rätt nu. Jag kommer att ångra att jag inte gjorde allt det där jag ville medan jag kunde. Om jag väljer att resa och studera, kanske jag går miste om det andra jag vill. Man får inte hur många chanser som helst i livet.

Jag vill inte vara äldre än vad jag är, men jag vill inte heller bli äldre och känna mig yngre än vad jag blivit.

I år pluggar jag och jobbar. I april åker jag till Krakow i Polen och besöker Auschwitz och andra förintelseläger, en stor dröm. Men det är en dröm, på ett år. Ska jag uppfylla en dröm varje år, kommer inte ens ett helt liv räcka till för att uppleva drömmar. Jag blir inte yngre, även om jag har så många år kvar nu.

Måste jag prioritera vad som är viktigast? Kan jag göra det? Jag tror inte att mitt liv kommer att kännas helt utan något av det. Men om min omgivning inte vill vad jag vill? Ska jag anpassa mig? Eller kompromissa? Är det mitt liv?

Så fort jag tänker på drömmar och mål i livet, tänker jag bara på de där dagarna som bara rinner iväg. På alla bladen i almanackan som bara sveper förbi, utan att jag hinner ta vara på dem.

Och hela tiden medans jag grubblar, rinner ännu mer tid bort.