My golden thoughts

Jag föddes 22 mars 1991 på Karlstads BB. Karin Jessica. Den tiden kommer jag, naturligtvis, inte ihåg så mycket av;) Tur att det finns kort och att andra kommer ihåg. En massa hår hade jag iallafall, som ett troll.

Jag var född först, och mamma var 23 och pappa 30.

Vi bodde på samma ställe som mamma och pappa bor på nu, i Årbotten i Gunnarskog.

En katt hade vi, som hette Lisa. Dock blev hon överkörd av en lastbil, stackarn. Men hon ser mysig ut ;)

Som sagt, en massa hår hade jag. Här är jag 8 månader (då normala ungar börjar få några små hårstrån) Tycker att jag är lite lik Einstein...? Oo

När jag skulle fylla 3 fick jag en lillasyster. När hon kom hem från BB var jag hos mormor, och när jag fick se lillsyrran frågade jag mormor om inte hon kunde behålla henne. Det gick ju inte för sig, så hon fick följa med hem.

Jenny Victoria, född 12/3-94

Jag gick hos dagmamma Annica Norrby i Tobol i Gunnarskog, tillsammans med Jessica och Nathalie Wallin, Elin Nilsson och några fler. Det var kul, iallafall det jag kommer ihåg. Annica hade en massa djur, eller åtminstone kändes det som det. Hönor, kalkoner och får hade hon. Tror inte det var något mer egentligen ;)

När det blev lammungar "fick" alla dagbarn en varsin. Min hette Jasmine och var svart. Sen blev Jasmine en stor fet bagge som skickades till kebab-fabriken. Då fick jag en kyckling istället. Den var alldeles gul och ullig, och hette också Jasmine. Sen blev Jasmine en tupp som nackades och åts upp. Hade lite otur med djur jag.

En favortilek var på sommaren när det fanns ett gärde där de inte slådde hö. När man är liten kan man alltså stå raklång i gräset och inte synas! Vi gjorde tunnlar och bo i gräset, och det var verkligen hur kul som helst! Jag och Jessica lekte att vi var rådjur. Jag fick alltid vara Bambi för hon skulle vara Faline :(

En skräckupplevelse jag hade hos dagmamman var en gång när Nathalie och Alexander skulle visa en koja i skogen på våren precis när snön smält. När jag klättrade uppför stegen låg det en död, rutten katt där. Först senare fick jag reda på att det var ett mjukisdjur som legat där under vintern...

Tunnelstigen var promenaden genom skogen bakom Allan Aspetorp, när till bäcken, längs med Peos gärde och sen ut på Ålanders gräsmatta. En fin promenad :)

Jag hade två mardrömmar när jag var liten som jag tänker på än idag. Den första var om en björn. Jag drömde att jag tittade ut genom mitt fönster som vätte mot baksidan av huset. Vid Nisses sten stod en björn på bakbenen. Björnen var lila, blå, grön och röd fläckig. (Nisses sten är en platt berghäll som sticker upp med grus på, där våran katt Nisse brukade ligga och rulla sig. Där kom alltid första tussilagon) Den andra mardrömmen handlar om att jag och pappa är nere i Hobbyrummet i källaren, när det plötsligt kommer vargar som börjar krafsa på fönstrena. Vi springer mot trappen men där är redan vargarna på väg ner.

Harstacken heter berget bakom vårt hus. Det var evighetslångt dit upp, men riktigt kul när man väl där. Man kunde segla med barkbåtar i pölen, lika kurragömma och gömma sig i den spruckna stenen och kolla med kikare på Vafferhallas hästar.

Nisse var världens suraste och tjockaste katt, som jag älskade hur mycket som helst. Han bet och revs om man försökte lyfta honom eller om man klappade honom på magen. Som mest vägde han 8 kilo. Han levde ända tills han var 15 år, då han blev sjuk och sn gick ut i skogen och försvann.

Morfars koja står uppe i skogen i Järperud. Dit åkte vi och fikade ibland. En gång fick jag följa med morfar dit själv. Jag var kanske 8-9 år, och fick sitta upp på timret på timmerkärran efter traktorn när morfar körde från Treskog ut på stora vägen och in i skogen upp till kojan. Kojan finns kvar än, men är nu i Lars ägo, sen han köpte skogen av mormor ifjol.

Jag fick en kanin när jag var 6 år. Jag, mamma och Jenny åkte till 4H-gården helt spontant och köpte två kaniner. Den ena var vit och albino, den andra var svartprickig med två fläckar på sidan av näsan som gjorde att det såg ut som att den hade mustasch. Självklart blev det bråk om vem som skulle ha den vita kaninen med rosa ögon, men jag vann och döpte henne inte helt oväntat till Snöwit. Jennys prickiga kanin som hon egentligen inte ville ha hette Isa. Kaninerna var halvvilda och gick inte att ta upp och gosa med om man inte hade långbyxor, för de rev och bet. Vi gick med dem i sele ute på gräsmattan ibland, men mest satt de bara i sin bur. Som tur var hade de en stor bur med stor utehage så det var nog inte så synd om dem ;) Men de blev bortglömda, och vi skaffade marsvin. Först Pysen, ett brun- och vitfläckigt virvelmarsvin. Det var lite roligare, för honom kunde man ha inne. Dock bajsade och kissade han så fort man tog ut honom ur buren, så han var mest söt att se på. Pysen fick åka till familjen Nordling och sätta på en av deras honor, och en av ungarna fick vi. Han hette Snobben, och var svart, vit och brun. Han kissade och bajsade också överallt. Snobben och Pysen bråkade så mycket och bet varandra så att Pysen bet ett hål rakt genom örat på Snobben. Det blev liksom ett hål som aldrig läkte ihop ;) ibland satte vi i en ring och lekte att han var sjörövare :P

Kaninerna levde tills de var runt 8 år, och tog av andnings-och hjärtfel. Eller ja, grannen Lennart sköt dem bakom uthuset. Pysen fick vi ta bort hos veterinär, för han var extremt fet och så stor att han knappt kunde röra sig, och hade ett bakben han inte kunde röra. Det var hemskt. Snobben kommer jag inte riktgit ihåg vad det hände med, men dog gjorde han iallafall.

Förr om åren korades årets prinsessa på Gûnnerske Mârten. Eller ja, korades och korades, man drog lott mellan fem tjejer och en vann. Jag kom direkt från stallet i Eda och hade långbyxor och ridtröja. De andra hade klänning och sandaler och var jättefinklädda. Det var jag, Caroline Ljosdal, Sofie Eriksson, Rebecka Nilsson, Sandra Magnusson och en tjej till. Erica Karlsson stod i publiken och hade gul regnjacka, och fick dra kuvert. Hon drog mitt, och jag fick en rosa banderoll och ett guldhalsband med Gunnarskogs skyddsvapen järv på. Sen fick jag åka veterare i kortege genom Stommen. Jojo, där ser man!

Jag och Veronica går way back. Hon föddes i maj två månader efter mig, och vi barnvälsignades i Tväruds Missionskyrka tillsammans. Jag tycker att det är extremt kul att prata om det, för jag var glad hela akten och Veronica spydde xD Kul att kunna skratta åt något som hände för 20 år sedan!

Vi umgicks mest på söndagarna i missionskyrkan, där vi höll till i lekrummet. Man fick gå dit när predikan började inne i Stora salen. På den tiden hette hon inte Virre, utan Ninni. Vet inte rikigt varför det försvann? ;) Ninni är ju coolt :P

När vi växte upp fick vi alltid göra samma saker. Eller rättare sagt, Virre fick göra dem när jag gjort det :P När jag tog hål i öronen fick hon det, osv. Men sen var jag ju två månader äldre också!

Midsommar och nyår spenderades tillsammans med familjerna Ålander och Nordling, och ibland Arvidsson och Olsson. Det var kul, och vi var många barn. Jag, Jenny, Veronica, Angelica, Marie, Louise, Hanna, Samuel, Joel och Levi. Christer var nog lite för gammal för oss och tyckte att vi var löjliga. Noah tillkom lite senare ;)

Mitt rum var inte rosa, utan grönt och blått med delfinbård. Det var jag sjukt nöjd över.