Efter frukosten åkte vi buss genom Kraków till de judiska kvarteren Kazimierz. Vi vandrade runt och jag tog MASSA bilder, alldeles för många. Hela stadsdelen har en sådan själ, en sådan historik. Vi besökte en inspelningsplats i filmen Schindlers List, närmare bestämt till den scen där en ung SS-pojke hjälper en judisk kvinna att gömma sig under en trappa. Så här ser det ut idag:

Lite andra bilder från Kazimierz:

Vi åkte vidare med bussen förbi Schindlers fabrik, men jag tyckte det var ovärt att gå ur bussen när det visade sig att det enda som var orginal var grindarna. Så här såg de ut iallafall genom bussfönstret:

Mästerfotografen;)

Vi åkte vidare och stannade vid en bensinmack några kvarter bort. Därifrån gick vi till fots ytterligare några kvarter, och stannade slutligen vid ett hus som såg ut såhär:

Till salu, spekulant någon? Inte?

Nej, det borde ni inte vara. Kanske känner ni igen huset såhär?

Här är framsidan av huset från filmen Schindlers List, där Amon Goeth, kommendanten i Plaszówlägret som sköt judiska fångar från balkongen.

Det här huset är alltså nu till salu. Kommendantvillan i Plaszówlägret. Helt sjukt. Villan ligger nu i ett välbebyggt bostadsområde, med grannhus bara några meter ifrån på var sida.

Efter att ha sett huset gick vi ett stenkast längre nedåt gatan, och in på ett grönområde. Först visste vi inte alls var vi var.

Det visade sig att vi stod i utkanten av det som en gång var Plaszówlägret, ett koncentrationsläger som nazisterna uppförde 1941. Idag finns ingenting kvar, mer än det här grönområdet. (När Schindlers List sulle spelas in byggde man upp lägret på en plats en bit därifrån, som sedan revs)

Det är helt otroligt att ett ställe där människor för 65 år sedan arbetade ihjäl sig idag bara är en stor äng.

Den här skykten är det enda som markerar att det här en gång låg ett koncentrationsläger, mitt i Kraków.

Efter Plaszów som var jobbigt nog satte vi oss i bussen igen, och jag försökte mentalt förbereda mig för det värsta på hela veckan: Besöket i Auschwitz. Hade jag vetat hur det skulle vara hade jag inte ens försökt förbereda mig, för det är omöjligt.

Vi stannade till i synagogan i Oswiecim (Auschwitz är tyska namnet på Oswiecim) där vi fick lyssna till överlevaren Joost Lakmaker som var med oss på resan. Han överlevde fyra koncentrationsläger, och berättade för oss om sin tid i Auschwitz III, Monowitz. Jag tror att alla grät när de två timmarna var över, för så gripande var det.

Efter lunch gick vi mot ingången till Auschwitz 1.

Den här dagen tog vi inga bilder, utan fick en guidad tur på området.

Jag kan bara försöka beskriva känslan, för inga bilder kan ändå förklara. En bild säger mer än tusen ord stämmer inte här, för en bild säger ingenting. Jag tror inte att mina ord säger någonting heller. För ni som inte varit där förstår inte. Ni kan aldrig, aldrig förstå. Så snälla, säg inte att ni gör det, för det gör ni inte.

När jag fick syn på sylten med "Arbeit macht Frei" började jag gråta. Tårarna rann ochjag kände ett sånt otroligt tryck över bröstet. Det kändes som att hela historien såg ner på mig, och försökte krossa mig där jag stod. Nör vi närmade oss ingången till lägret bara växte obehagskänslorna, och jag var inte alls säker på att jag ville det här, att jag ville se. Men någonstans fanns den där känslan av att jag skulle svika alla de som dog om jag inte vågade. Kanske syntes inget utanpå, men jag har nog aldrig tänkt så mycket som när jag stod där under skylten. Jag kunde känna andetagen av alla fångar som dagligen passerade in och ut genom de här grindarna. Vad är egentligen 65 år? Ingenting! Men ändå, en hel evighet, som i en anna värld.

Att stå där och veta att när jag gått in genom grindarna, kunde jag välja att vända ut igen, preci när jag ville. Varför fick jag det, och inte alla andra som gått där decennier innan mig? Jag fick sådana skuldkänslor, för att jag inte varit där. Varför är jag född nu och har det så bra, när de fick dö på den plats där jag stod idag?

Jag skämdes, och jag skäms än. Jag skäms över att inte jag var där, över att inte jag fick igenom det de gick igenom. Vad är det som säger att just jag ska ha ett bra liv? Jag borde känna tacksamhet över att ha det bra, men istället känner jag bara skuld över att jag inte var där.

Vi gick in i blocken, och jag gick som i en bubbla. Jag hörde vad guiden sa, men i bakgrunden kunde jag ändå höra ekot av stegen från hundratusentals skor. En stund in i den guidadeturen kom vi till Block 5. Därinne fanns foton av människor som anlände till lägret. Igenom kom skuldkänslorna, varför var jag inte där? I en monter låg två ton människohår. Tvåtusen kilo kvinnohår, rakat från huvudet på tiotusentals kvinnor som sedan mördats i gaskamrarna.

Jag stängde av. Jag blev helt stum, jag klarade inte att ta in mer. Jag kunde inte bearbeta det jag såg, så min hjärna gjorde det den av ren instinkt gör; stänger av. Jag såg montrar med barnkläder, jag såg tusentals barnskor. Jag såg galgar, ståceller och avrättningsväggar. Men det rörde mig inte. Jag kände- ingenting. Jag har aldirg upplevt den känslan förut av total avmattning, helt känslolöshet. Hade det legat döda kroppar framför mig hade det inte rört mig, för jag hade stängt av.

En halvtimme av full insyn i total grymhet var allt min hjärna klarade av. Jag kan fortfarande inte, två veckor efteråt, ta in det. Jag stängde av i Block 5, och så är det med det.

De varnade oss för att allt kan komma tillbaka till en efteråt, veckor, kanske månader efter en sån här resa. Kanske gör det det. Men nu två veckor efter har jag fortfarande samma känsla som när jag stod där under skylten: Skuld. Skam. Tomhet.

Försök att ta in det: De m ö r d a d e folk här. De d o g här. Det går inte.

Joost Lakmaker avslutade sin berättelse med att vädja till oss. Han vädjade till oss att berätta. Det är vårskyldighet att berätta vidare. Han sa till oss; en dag kommer inte jag finnas här mer. Då är det ni som måste berätta vidare, för det får aldrig glömmas bort.

Han vädjade till oss att fortsätta berätta sin historia, den dagen han inte längre fanns.

Jag tror att det inte finns något ansvar i världen som är tyngre än det som lagts på våra axlar. Vi måste berätta vidare.

Jag tror nog Carro gillade oss ite iallafall. Hon följde åtminstone med mig på ridläger ända ner till Björneröds gård utanför Strömstad en sommar. Det var riktigt roligt!