Dag 5 – Ett minne som gör ont
Jag har ett minne som gör ont. Ett minne jag tänker på i stort sett varje dag, om inte i alla fall flera gånger i veckan. För att inte skada inblandade tänker jag inte säga mer än så.
Det här minnet handlar om ett svek. Mitt svek.
Både mot mig själv, och mot något annat.
Jag vet inte om det gör ont längre, kanske har det bytts ut mot en mer hopplös känsla, som infinner sig då och då. En hopplös känsla som jag börjat kunna le igenom.
Det handlar om ett svek som blev så mycket mer än det var tänkt.
Det gjorde inte ont i början, nej det kom först efter något år. Och då kom det med besked.
Det satt som en klump i halsen, i magen, och i hjärtat.
En besvikelse över mig själv, en besvikelse över hela situationen.
Nu när jag ser tillbaka kan jag känna den största besvikelsen över att aldrig ha gett tillfället en chans. Att leva i ovisshet är tungt, men inte tillräckligt tungt för att jag ska vilja ta reda på vad chansen skulle gett mig.
Det handlar absolut inte om att jag är missnöjd med hur mitt liv ser ut nu, utan mer om en sorgsen nyfikenhet på vad som hade kunnat hända. Vart hade jag varit nu, då? Kanske skulle jag varit där jag är nu ändå, men med en helt annat minne med mig. Kanske skulle jag då tänkt tilllbaka och vara tillfreds? Kanske är det bra att undra.
Och undrar, det gör jag. Men det viktiga är att jag inte undrar nog för att ta reda på, utan att jag är lycklig som jag är utan att veta.
Det här sveket rör min oförmåga, snarare än någon annans. Min oförmåga till mod, till tilltro och till hopp. Min förmåga att fly, att inte lita vare sig på mig eller på andra, och min hopplöshet.
Jag kommer att fortsätta undra, kanske resten av mitt liv. Jag kommer att fundera och grubbla, men antagligen aldrig komma fram till något svar. Att jag grubblar över det förgångna utan att ta tag i det och försöka reda ut det, det ger mig en förståelse för hur lycklig jag måste vara.
Kommentarer
Trackback
