My golden thoughts

Frukosten passerade förbi och vips satt vi i bussen igen påväg ut mot staden Oswiecim (polska namnet på Birkenau).

Vi kom först fram till det ställe där perrongen först varit, innan järnvägen rullade direkt in i lägret. Den låg ca 700 m från ingången till lägret.

Vi fick ett par minuter att gå omkring och reflektera, och försöka ta in hur det kunde ha känts att stå här år 1942. Människorna, soldaterna, de döda, packning... Som för att verkligen understryka kontrasterna med kikade solen fram och fåglarna kvittrade.

Den här vagnen stod kvar på rälsen, och har så gjort sedan 1945. Bara tanken på hur många människor som transporterats mot döden i den här vagnen var hemsk att ta in.

Vi gick sedan vidare mot själva lägret. Vi fick gå upp i huvud-vakttornet, vilket är det man ser på bilder från Auschwitz-Birkenau.

Från tornet fick man utblick över lägret. Det var så stort att det inte ens gick att se över det. Auschwitz-Birkenau är 1500x800m.

Vi gick en fem timmar lång guidad tur på området, med samma guid som igår. Vi fick gå in i baracker, vi besökte resterna efter krematorium och gaskammare, och reflekterade över det vi såg.

Av respekt för de som mördats i Auschwitz-Birkenau väljer jag att inte lägga upp bilder innifrån lägret.

Vid två-tiden var vi klara, och åtminstone jag var rejält nedstämd över det jag upplevt inne i lägret. Vi åkte till ett ställe som hette Centrum för Dialog där vi åt lunch, schnitzel och potatis UTAN sås. Soppa till förrätt.

Efter lunchen åkte vi vidare för att besöka Auschwitz 1 igen för fotografering och egen reflektion. Det kändes riktigt hemskt att besöka lägret på det här sättet. Vi hade 1 timme på oss, och var tvugna att springa runt för att hinna fotografera det vi ville. Det kändes inte bra, inte bra alls. Någonstans fanns tanken att jag gjorde det för mina framtida elever, för att få ett bra undervisningsmaterial med bilder från Auschwitz 1, men det kändes inte bra. Det kändes som att jag skändade de dödas minne, och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag gjorde det. Vissa bilder har jag till och med raderat. Jag hade ingen tid alls att reflektera över det jag såg, och är uppriktigt ledsen över det.

Timmen avslutades i ett block där en judisk utställning nu finns där vi fick lyssna till en judisk klagosång över de som mördats av nazisterna. dEt blev rejält känslofyllt, även om man inte förstod det hebreiska språket kändes ändå sorgen.

Helt slutkörda åkte vi tillbaka till Kraków för en snabbdusch innan vi skulle ut och äta med gruppen. Vi skulle först på "underhållning" och vandrade en halvtimme genom stan bort till de judiska kvarteren. Där bjöds vi i gruppen på en specialföreställning av Jascha Lieberman Trio! Helt otroligt att få höra dem, så skickliga musiker! De framförde judiska melodier och folksånger. Googla Jascha Lieberman och lyssna, han är fantastisk!

Maten åt vid i rummet intill, där berättelsen om familjen Nabel knöts samman.

Det hölls tal och åts oxrullader och dracks vin. Jag, Niklas, Joel, Tomas, Erik och Jessica var kvar till efter 1 och drack och pratade om allt möjligt. Hemvägen var riktigt rolig, och vi underhöll polska sovande människor med allsång. Det var The River, Waterloo, Främling, Bereden väg för Herran och Gud vet allt. Kvällen avslutades vid 2-tiden med Fader Abraham på hotellrummet innan alla föll i säng.

(Vid frukosten dagen efter kommenterade en lärare att han hört svenska psalmer sjungas på gatan mitt i natten...)

Jag läste en timme och somnade vid 3-tiden efter en fullspäckad dag.